Det var inte med flit.

Men jag råkade falla. Långt ner. Ner i ett hav av fantastisk kärlek!
Sån där bra kärlek. Som gör att man lyser som en sol, att man känner sig lycklig även om det är spöregn ute.
Det spelar liksom ingen roll. För man vet snart, sen, senare får jag träffa honom. Bli omfamnad av honom som bara han kan. Bli kysst i pannan, på kinden, på munnen.
Och en ny värld öppnar sig. En mera suddig värld men en dock en mer underbar värld.

Jag säger tack Jonas. För det du har visat mig. För det du vill dela med mig. För det du vill fortsätta med mig.
För att du förstår. Och är villig att förstå det du inte förstår nu.
Om kärleken är blind.
Så vill jag inte se igen.

Mera äventyr!! Mera mys, mer fest, mera hud!! :D

Livet är bland bästa faktiskt!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback